Ibland känns det som om man fortfarande är väldigt ung och liten, inte fysiskt kanske men mentalt på något sätt. Kompisarna växer upp och är snart 18, 19, 20 år och själv är jag snart i dessa åldrar, men det känns ändå på något sätt som om jag är ung och inte lika självständig eller inte lika stor som dem. Låter det konstigt? Det är ju lite svårt att förklara men jag tror att det jag försöker säga är att tiden går för fort i dagens samhälle. Alla är beroende av internet och sociala medier, alla har alltid saker att göra och tänka på, och därför går tiden fort. Man har aldrig tid för att ha tråkigt och faktiskt kanske vara lite kreativ? Jag tror att det är därför jag känner mig yngre än personerna runt omkring mig. Eftersom de nu får ta körkort, köpa grejer på systemet och gå på klubbar. Det innebär ju att jag också får göra det snart, men är jag redo? Det kanske inte är en så stor grej men för mig känns det som att det är en stor grej, just för att det innebär att jag växer upp och måste vara självständig. Har jag en ungdoms kris? Kanske ångest för framtidens möjligheter och ovetande av vad som kommer att hända? Men allt blir bra i slutändan eftersom jag har bestämt mig för att det kommer att bli det.
UNG OCH LITEN
KommenteraIbland känns det som om man fortfarande är väldigt ung och liten, inte fysiskt kanske men mentalt på något sätt. Kompisarna växer upp och är snart 18, 19, 20 år och själv är jag snart i dessa åldrar, men det känns ändå på något sätt som om jag är ung och inte lika självständig eller inte lika stor som dem. Låter det konstigt? Det är ju lite svårt att förklara men jag tror att det jag försöker säga är att tiden går för fort i dagens samhälle. Alla är beroende av internet och sociala medier, alla har alltid saker att göra och tänka på, och därför går tiden fort. Man har aldrig tid för att ha tråkigt och faktiskt kanske vara lite kreativ? Jag tror att det är därför jag känner mig yngre än personerna runt omkring mig. Eftersom de nu får ta körkort, köpa grejer på systemet och gå på klubbar. Det innebär ju att jag också får göra det snart, men är jag redo? Det kanske inte är en så stor grej men för mig känns det som att det är en stor grej, just för att det innebär att jag växer upp och måste vara självständig. Har jag en ungdoms kris? Kanske ångest för framtidens möjligheter och ovetande av vad som kommer att hända? Men allt blir bra i slutändan eftersom jag har bestämt mig för att det kommer att bli det.